selidas.blogg.se

Inte lätt att hitta var bussarna avgår....skulle åka till Tayrona nationalpark och visste att bussarna skulle gå vid någon saluhall. En bit att gå i stan och vi yrade runt innan vi hittade rätt. Bussar till olika orter har olika hållplatser. Åkte österut till Zaino där huvudingången till parken finns. Fick inte köpa entrebiljett utan att man lyssnat på information från guide och sett film. Tog en minibuss några km in i parken och därefter är det antingen ridning på häst eller apostlahästarna som gäller. Vi tyckte att hästarna såg ut att vara i dåligt skick och väl magra, så vi valde att gå.

Parken är mest känd för att här finns över 300 olika fågelarter. Totalt är parken 12.000 hektar på land och 3.000 hektar i havet. Vi vandrade över spångar, klättrade över stenar, gick på stigar eller i sanden och på grus. Det var uppför och nerför, genom snårskogar, över eller längs med myrparader, öppet längs stranden, hoppa över grova trädrötter, undvika hängande "rotlianer" osv.

 

Nu har vi badat i Karibiska havet. Varmt och salt!

Igår vid halv tio tiden på fm tog vi bussen norrut från Villa de Leyva mot Bucaramanga. De bussar som går längre sträckor har hög standard; rena, bekväma säten och fräsch toalett. Var framme vid sextiden på kvällen. Under dagen färdades vi längs med kullar och berg, både grönklädda och karga bruna, samt hade hisnande vyer ner i dalarna. Körde inte genom många städer eller byar, utan det var mest "landsbygd". På bussen spelade chauffören lågmäld musik och visade musikvideor på en skärm. Musiken kan vi tänka oss var deras "Svensktoppslista". Blev lite stopp en god stund, för det visade sig att en lastbil lagt sig på sidan längs vägen så endast en körbana var öppen och polisen dirigerade trafiken. Längs vägen får chauffören betala vägtull på många sträckor, även om det inte är några "autostrader". 

När vi närmade oss Bucaramanga kom vi fram till att staden inte hade så mycket att erbjuda, så varför stanna där?  Letade upp en nattbuss längre norrut, nämligen till orten Santa Marta vid karibiska kusten. Denna gång var det en tvåvåningsbuss och vi hade köpt säte på andra våningen. Stolarna kunde fällas en bra bit och där fanns även en typ av klädd fotplatta att fälla ut. Hyfsat bekvämt. Såg att på första våningen var där läderklädda säten och endast tre i bredd, men vi visste inte om att där fanns business class. Vid sextiden på morgonen var vi framme och då bussterminalen låg en bit utanföt stan tog vi taxi till det hotell vi bokat.

De flesta turister som kommer till Santa Marta stannar här för de skall besöka Tayrona nationalpark. Orten är en industristad med hamn och varv, men här finns en trevlig strandpromenad. Här är mer Medelhavsstuk och klimatet är varmare och fuktigare. Vi vandrade kring i staden och längs strandpromenaden och beskådade dess statyer av indianer. Givetvis besöktes katedralen och ytterligare kyrkor. Känns att här brukar vara turister, för försäljare går runt på gator och restauranger och vill sälja solglasögon och olika souvenier. 

Kändes varmt i stan, så vid lunch tog vi lokalbussen knappt en mil utanför centrum till "El Ropadero". Det är stranden här i närheten. Som tur var bestämde vi oss för att hyra ett "tältbås" med stolar. Det var tur för solen kändes stark och här hade vi skugga. Vid stranden fanns flera höga hotell och stranden var av finkornig sand. En avkopplande eftermiddag.

 

Vi fick börja dagen med att flytta till annat hotell. Hade bokat en natt men bestämde oss för att stanna ytterligare en natt här på orten. Tungt att dra resväskorna på kullerstenarna. Detta hotellet är också bra, dock inte så centralt, och här kan vi tom sova i hängmatta om vi vill.

 

Fick höra att det var marknad idag och vi gick dit. Här var det många lokala bönder som ville sälja sina grönsaker, frukter och djur. Avocado, melon, mango mm är så enormt stora. Blev bjudna på små lite torrare persikor och mycket god avocado. Tänk vilken glädje att kunna gå hit en gång i veckan och göra sina inköp! Många sålde också olika sorters korv. Givetvis fanns även kläder, skor och lite annat till salu.

Hade läst om en stig uppför ett berg där man hade bra utsikt över staden och dess omgivningar. Började gå/klättra upp på berget. Inte helt enkelt och vi skulle givetvis gått redan tidigt på morgonen, för solen värmde. För ett år sedan var här skogsbrand och vi såg flera träd vars stammar var svarta. Felix tog sig hela vägen upp till platsen med statyer av Jesus både som ung och gammal, medan Gerd inte gick den allra sista biten. Hala stenklippor. Och inte heller var det helt lätt att ta sig nerför....

 Lunchdax och vi passerade marknaden och bestämde oss för att liksom lokalbefolkningen äta några korvar med småpotatis samt en stor bit "fläsksvål". Dricka fick vi köpa i annat stånd, men här satt vi  på träbänkar tillsammans med äldre öldrickande damer i de typiska "herrhattarna". Roligt!

Tog bussen till "El fossil". Förstår nu varför de har mindre bussar att köra regional och lokaltrafik. Inte lätt att manövrera i de trånga gränderna. "El fossil" är ett museum där det bla finns en 7 m långt skelett av en mer än 115 miljoner är gammal dinousarie. Svansen fattades, så den har varit ännu större. Här fanns mängder med andra fossiler och även kvarts. 

Inte så långt bort fanns ett annat museum som också visade fossiler. Detta var mer vetenskapligt inriktat, men visade bl a en stor dinousarie som stod upp. I området har man gjort många fynd.

 

Nu skulle vi ta oss till ett område vi läst om som skulle påminna om Stonehenge eller om man vill Ale stenar. 2 km skulle det vara dit och vi frågade på museet om vägen och de sade (på spanska) att vi skulle gå till höger på huvudvägen och sedan svänga till höger vid ett vitt hus. Gick en bit på vägen, men tyckte inte att vi hittade något bra hus att svänga vid och nu tyckte vi att vi började komma för långt bort. Frågade en man och han sade då att vi skulle vända tillbaka...våra spanskkunskaper är minimala och som vi berättat innan kan som regel colombianerna inte prata mer än spanska. Var lite tveksam om vi uppfattat mannen rätt, så vi velade och Felix rekade en bit längre fram, men sen bestämde vi oss för att vända. Träffade på en annan man som pratade med några kompisar i en bil, och vi engagerade även dem i vägrutten. Nu tyckte de att vi var på väg åt fel håll. Samtidigt stannade en pickup och vi samt mannen fick lift med dem en bit. Det var skönt för nu hade regnet börjat. Vi åkte några km och blev avsläppta vid ett vitt hus där de mycket riktigt sade till oss att gå grusvägen till höger. Vi promenerade en bra bit i regnet och kom slutligen fram till vårt mål. Inte var det bara 2 km hit! Här kunde vi se "stenarna" från Muiscafolkets glansperiod. Många fallossymboler, en typ av observatorium och en grav. Puh, nu skulle vi tillbaka till huvudvägen för att stoppa någon buss och åka tillbaka till Villa de Leyva. Inte så lockande! Där var kanske 7 besökare till på utgrävningsområdet, men flera poliser. Gerd såg att några poliser var på väg därifrån och gick fram till dessa och frågade om de skulle till vår "hemort". Blev inte riktigt klok på svaret, men plötsligt öppnade en av poliserna dörren till pikebilen och vi förstod att vi fick åka med. Hyggligt! Hoppas dock att detta är enda gången vi åker polispiket i Colombia!

 

En av de mysiga innergårdarna på hotellet.

 

 

Det stora torget i Villa de Leyva 

 

 

Imorse tog vi taxi från hotellet till bussterminalen som ligger i norra delen av staden. Taxibilarna är små och gula och ofta av märkena Kia, Hyndaui, Fiat eller liknande. Bussterminalen var stor och fräsch och hade olika avdelningar beroende på åt vilket väderstreck man ville åka. Vi tänkte oss norröver till staden Villa de Leyva. Det visade sig att vi fick vänta två och en halv timme innan bussen avgick. Det var en lite större minibuss för ca 20 passagerare. Rena och fina säten. Fick uppleva Bogotas vida yta när vi åkte ut ur stan innan vi väl kom till landsbygden. Det blev lite Nepalstuk på resan, för rätt som det var stannade vi och tog med paket som lades i gången och en passagerare hade även med en tvättkorg. När sittplatserna inte räckte till plockade chauffören fram stoppade sittdynor som lades i gången där nya resenärer fick sitta. Vägarna hålls rena och fina i stadsområdet. Flera arbetare går längs vägrenen eller trottoarerna och blåser bort löv, och då har de till och med portabelt nätstaket ca två meter högt som de flyttar med sig så löv m m inte skall blåsa ut på bilarna. När vi kommit ut ur stan hade vi vackra vyer längs färden. Kulliga höga gröna berg och dalar. En del boskap och då främst nöt betade på ängarna. Ofta var där två filer i varje riktning längs vägen och i mitten var där bred gräsbevuxen "mittren". Det kändes som chauffören körde i hög hastighet och det blev lite dramatiskt när dörren plötsligt gled upp under färden. Chauffören kan manöverera passagerarnas sidodörr automatiskt från förarplatsen. 

När vi nådde Villa de Leyva steg alla passagerare av. Staden grundades på 1500-talet och har tidigare varit rekreationsort för militärer och högre tjänstemän. Kullerstensgator och vita låga hus. Mysigt! Enligt guideboken lär här finnas det största torget i Amerika. Det är 125 x 125 m och kullerstensbelagt och endast med en liten fontän i mitten som dekoration.

Drog våra resväskor från från busstationen några kvarter bort tvärs över torget till vårt hotell som ligger längs ena torgsidan. Ett äldre hus med två fina innergårdar. Vi bor på andra våningen. Trivsamt ställe!

Slog oss ner på en servering vid torget och Lasse prövar sig igenom utbudet av de inhemska ölsorterna och Gerd kunde njuta av semesterns första glas vin, och det blev ett stort glas. Strosade runt i gatorna kring torget. På kvällen åt vi asado, dvs grillat kött. Beställde picador för två personer och då fick vi blandade småbitar av korv och nötkött upplagt på en tallrik. Hade sedan små plåttallrikar som vi fick flytta över bitarna till. Köttet var grillat i en stor murad ugn och en äldre herre skar bitar av det hela stycket. Det var både "vanlig" korv och blodkorv, båda i storlek som lunchkorv. Köttet i korvarna är mycket mer grovmalet och i blodkorven fanns även majskorn. När vi väl lyckades få pommes frites till smakade det mycket bra! 

Besökte ett museumskomplex som drivs av Banco de la Republica.

Först gick vi till avdelningen med verk av Fernando Botero. Även om hans människogestalter kan synas svulstiga och groteska blir man oftast glad av att beskåda hans tavlor och skulpturer. Intressant att se så många alster samlade av en nu levande colombiansk konstnär!

En avdelning visade verk av franska kontnärer såsom Degas, Pissaro, Monet m fl. Givetvis mycket njutbart.

Ytterligare en avdelning var ägnad åt modernare konstnärer med mycket skulpturer av bla Max Ernst, Calder, Henry Moore, Giacometti osv. Kändes som man var på Louisianna!

Bland de temporära utställningar visades åtskilliga verk där konstnärer använt små bokstäver till att skapa bilder. Träd i naturlig storlek hade skapats genom att på flertal A4-sidor med skrivmaskin printa bokstäver och sedan sammanfoga arken. Lite roligt!

Eftersom en bank driver museerna fanns här även ett numismatiskt museum. Äldre mynttillverkning med dess "klumpiga" maskiner beskrevs och även myntets betydelse för handeln skildrades. Allt dock på spanska.

 Därefter gick vi till kyrkan Santa Clara. Denna är numera ett museum och här finns fina altartavlor, även från andra kyrkor. Det vi har sett i många kyrkor är att taken är väldigt fint dekorerade med både reliefer och färger.

Letade lunchställe och tittade in i ett gatt där vi såg att de hade servering. Det visade sig vara en restaurangskola. Kunde se in i bageriet där elever bakade och vägde upp mjöl. Elever serverade och vi såg även in i köket där de fick hjälpa till med matlagning. Det var ett populärt ställe med många gäster och maten var god.

Tog därefter bussen till Botaniska trädgården. Gick runt i parken. Dessvärre var där inte så mycket blomsterprakt men fullt av grönska. Stort område. Vi tog Transmileniobussen dit, men fick gå en bra bit, så hem hoppade vi på en mer typ lokalbuss. Lokalbussen kostar bara en sjättedel av den andra "snabbussen" vilket blir ca 1 krona. Visste inte riktigt var hållplatserna för lokalbussarna var, så vi hoppade av när vi kände att bussen svängde åt "fel" håll. Det visade sig vara gatuflickornas streeta. Här stod de lättklädda tjejerna spacklade och inpackade i svarta nätstrumpor och genomskinliga linnen men dock med trosor och bh under. Vissa hade lite drag av Boteros målade damer när det gällde former och storlek. Promenerade till hotellet som inte var allt för långt bort.

 

Så har vi då varit ett dygn i Bogota. Vi har fått ett positivt intryck av stan, då vi i går vandrade runt i den gamla stadskärnan La Candelaria.

Resan hit gick bra utan några större missöden såsom förseningar och att vi inte fick ckecka in på planet från USA till Colombia men mer om det senare. Från Kastrup var flyget ca en timme sent när vi skulle lyfta mot New York. Flög med Norwegian, så inte blev det någon mat på planet, men vi hade snacks med hemifrån. Väl i NY gick immigrationen smidigt. Det visade sig att vi skulle inte flyga från samma terminal så det blev till att rusa mot förarlösa tåget och ta oss några stationer iväg. När vi då skulle checka in med Avianca till Bogota skulle vi visa upp hemresebiljett från Colombia och någon sådan hade vi inte då vi inte bestämt hur vi tar oss från Colombia till Panama. Argumentering men de lät oss inte checka in. Hade 25 minuter på oss att köpa biljett ut från Colombia! Rusade iväg och för 1.331 USD fick vi tag på en resa mellan Bogota och Panama som vi kunde visa upp och då fick vi slutligen checka in. Ingenstans har vi läst att där krävs bevis för utresa, och vi tycker att vi läst på både på guidesidor och hos UD. Typiskt! Nåväl, vi kom med och flygningen gick bra förutom att vi inte kunde landa meddetsamma i Bogota. Dimma gjorde att vi fick cirkla ca en timme innan det lättade. Troligen hade flera plan fått dröja med landning, för här tog immigrationen lång tid, men vi hade ju ingen brådska. Bara lite trötta då vi inte kunnat sova så bra på planen. Landade 7 på morgonen lokal tid. Tidsskillnaden är 6 timmar. Bestämde oss för att pröva allmänna kommunikationer in till vårt bokade hotell. Först fick vi köpa ett kort som sedan laddades med pengar och därefter visade vi upp kortet mot en läsare när vi steg på bussen. Fick byta buss på ett ställe, men träffade en tjänstvillig kille som hjälpte oss tillrätta. På busstationen står man i körader framför gula streck och sedan kör bussen fram och dörrarna öppnas lite som tunnelbanorna. Allt mycket lugnt och organiserat. Kom man inte med första bussen väntar man i sin köplats på nästa. Bogota är en storstad med höga byggnader men mycket grönplanteringar. Vi letade oss sedan fram till hotellet som är rent, fint inrett med designmöbler, trevlig (spansktalande) personal och bra läge. Mer följer....

Imorgon bär det av igen om inte snöstormen i New York sätter stopp. 

Denna gång skall vi börja med att åka till Colombia och vara där några veckor. Sedan åker vi till Panama och Costa Rica där Lasses syster, Kickan, samt kompis Ulla och Gunnar och även två Lionsvänner, Birgitta och Sten, med en kompis, Mats, ansluter. 

Efter rundresan i Mellanamerika åker några hem direkt medan andra tar några dagars stopp i New York på hemvägen. Vi däremot stannar några dagar extra i Costa Rica och åker till Florida där vi tänker hyra bil och ta oss runt.

Beräknar att vara tillbaka i Sverige den 16 mars.

Lasse har som vanligt packat resväskan på en kvart, medan Gerd velar och inte vet vilka kläder som skall med. Blir det varmt eller kallt? I Bogota dit vi skall först kan temperaturen variera 20 grader under dygnet och om vi kollar väderutsikterna ser det ut till att bli en del regn i veckan som kommer. Men man kan ju alltid gynna de lokala handlarna och ta med minimalt och köpa kläder på plats och skänka när man sedan åker hem!

 

 

Dagarna i Puri ägnades mest åt avkoppling, men Felix hade sina vandringsturer. Läsning, korsord eller sudoku i skuggan, bad i hav eller pool. Det är så roligt att se de indiska damerna när de skall bada. Fullt påklädda i sari. De yngre kvinnorna/tjejerna har ofta leggings och T-shirt och sedan baddräkt utanpå.

Nattåget från Puri till Kolkata. Denna gång fick vi över- resp. underslafen i gången. Låg i tågets färdriktning, och överslafen var rätt snålt tilltagen i höjd eftersom tåget "sluttar" inåt. Men det gick....

Lördag morgon framme i Kolkata och tog taxi till flygplatsen. Lasse tog vid lunchtid flyget till "huvudstaden" Port Blair på ögruppen Andamanerna. Gerd fick vänta fram till halv nio på kvällen innan det var dags för planet mot Delhi att lyfta. Seg väntan. Kort övernattning på hotell nära flygplatsen, innan det var flyg hem till Kastrup via Helsingfors. Allt flöt på bra och i Danmark mötte snö och modd. Nu skall Gerd åka till "Byen" några dagar med kulturtjejerna och gå på Operan.

Lasse är utan internetuppkoppling och telefon och tar sig runt på öarna i Andamanerna. En ögrupp som drabbades hårt av tsunamin 2004, men som lär vara fantastisk. Förhoppningsvis kan han ägna sig åt snorkling och lite vattensport innan han kommer hem den 4 december.

 

Givetvis var det jätteroligt att komma till underbara Nepal igen. Men samtidigt blev vi illa berörda av skador som jordbävningen åsamkat gamla kulturbyggnader, och då har vi inte varit i de drabbade bergsbyarna. Att få möjlighet att träffa tjejer, personal och styrelse på flickskolan igen var enormt roligt. Nu hoppas vi att det går bra för flickorna i deras fortsatta liv!

Vi har haft intressanta dagar i Indien. Ett stort land som är väldigt svårt att få grepp om och vi har bara besökt den norra delen. Har sett och upplevt mycket och vi har tappat räkningen på alla världsarv som vi besökt. Har träffat lika många trevliga som "icketrevliga" indier. När man är i Indien skall man slå av alla lukt- och hörselorgan. Alla odörer och stanker och smuts och skit och föroreningar, allt liv och myller och tjatter; ja visst kan det vara charmigt en kort tid, men efter en månad är man rätt trött på det! Och hela tiden får man vara på sin vakt för visst blir du lurad och bedragen!

Men åk och upplev Indien för det är ett fantastiskt land!

I Kolkata kan man färdas på många olika sätt; spårvagn, metro, buss, tåg, taxi, motorricksha, cykel ricksha och springricksha. Vi har testat alla utom bussen. Det är lätt att vandra runt i stan och här finns bra trottoarer. Måste ha varit vackert här för 100 år sedan när alla underbara byggnader var i bra skick. Nu är de flesta grådaskiga och nästan förfallna. Många saknar fönster. 

Gerd tillbringade några dagar på hotellet och skötte om diarren, medan Felix gått runt i stan och letat efter Samsungs service ställe samt beundrat gamla byggnader. 

Tillsammans åkte vi till Kumartuli, krukmakarnas kvarter. Här tillverkades stora statyer. Först virades en stomme av halm. Därefter kletades lera på och slutligen målades figuren. Ofta var det stora gudabilder. 

Som alltid när man skall åka taxi eller någon form av rikscha dividerar vi med föraren om priset dit vi vill. Och nästan alltid när vi väl är överens om priset får chauffören fråga en kollega eller annan person redan från början om vart han skall köra. Hur kan han veta vilket pris han skall ta när han inte vet hur långt det är? ....... men vi betalar väl så bra så han kan köra en lång sträcka för vår summa. 

Nattåg till Puri. Puri är ytterligare en vallfartsort för hinduer. Här finns ett Jagannathtempel dit bara hinduer är välkomna. Vi promenerade dit och såg tempeltopparna utifrån. Folk stod i långa köer i "boskapsfållorna" av bambu; jfr Disneyland. Längs huvudgatan i Puri såldes mycket religiöst krimskrams. Vi är trötta på alla ettriga försäljare som erbjuder allt från kläder till marihujana. Speciellt Lasse tillfrågas om droger.

Har unnat oss ett lyxigt hotell med härlig pool, bra service och stranden precis utanför. Varnas för undervattenströmmar i havet, men vi har badat i Bengaliska viken. Vågorna går höga här. En hel del folk rör sig på stranden, och många fotografer vill ta bilder. Här finns även kameler eller hästar för en tur i vattenbrynet. 

Några kilometer bort längs strandvägen är det full kommers på kvällen. Här säljs allt från husgeråd till smycken, och inte minst mat. Fisk och skaldjur grillas eller steks i en wokpanna. Serveras i papper eller enkel engångstallrik. Stå upp och äta eller sitta på muren mot stranden. Felix testade större räkor och det blev till att äta skalet också. Vi såg några fiskare på stranden, men dess fångst var i princip noll. Igårkväll åt vi jättegoda skaldjur på hotellets restaurang. Blev serverade utomhus vid poolkanten. Delade på en portion grillade jätteräkor och en portion stekta tigerräkor. Ett fantastiskt skirat limesmör och grillade grönsaker därtill. Felix drack öl, medan Gerd (som vanligt) saknade vinet! 

Calcutta är den tidigare huvudstaden i Brittiska Indien och var så fram till 1911 då huvudstaden flyttades till New Dehli. På 1960-talet började Calcutta förfalla men har nu hämtat sig igen. På 70-talet fanns här en miljon hemlösa medan det nu är nere på en tiondel. 

Gick längs Kolkatas största gata där det finns många kontorsbyggnader och hotell. På båda sidor av trottoaren fanns även marknadsstånd där det såldes kläder, böcker och även enklare mat erbjöds. 

På andra sidan gatan ligger ett gigantiskt parkområde som heter Maidan. Olika företag har sponsrat med "småparker" på området samt här finns kapplöpnings- och polobana. Maidan är en omtyckt plats och här har man picknick, spelar cricket, har politiska möten, gör morgonyoga mm.

Inne på området finns även Victoria Memorial. En mycket pampig byggnad till minnet av drottningen. Byggnaden har en mäktig kupol som kröns av en sex meter hög segerängel i brons. Vit marmor från samma område som Taj Mahalmarmorn är byggnadsstenar. Invändigt är det ljust och vackert. Längs andra våningens balustrad finns målningar som visar olika händelser i drottningens liv och stående mitt på golvet under kupolen ståtar en vit marmorstaty av en ung Victoria. Utanför byggnaden finns en inte fullt lika vacker staty av  en äldre drottning.

Här finns även många målningar och andra föremål. I Calcuttagalleriet finns många tavlor och då främst landskapsmålningar från Indien av konstnärer vid namn såsom Daniell och Zoffany.

Lasse gick ytterligare en runda i parken, medan Gerd tog en gul gammal Hindustan tillbaka till hotellet.

Idag har Lasse besökt Birlamuseet. Det är ett naturvetenskapligt upplevelsemuseum. Birla är en framstående köpmansfamilj som ursprungligen kommer från Rajasthan. Deras företag tillverkar allt från tv-apparater och bilar till verktyg och kläder. Kolkataborna har tagit familjen till sitt hjärta eftersom de inte bara byggt museum utan även sjukhus, planetarium, tempel, inomhusskridskobana, konstmuseum osv. 

Från Kurseong hyrde vi taxi och åkte på snirklande dåliga smala vägar med branta stup till "Selim Hill Tea Estate and Retreat". Vägarna här i bergsområdena är inget för de som har anlag för åksjuka eller höjdskräck men alla andra kan njuta av fantastiskt vackra vyer över grönklädda kullar. Vi som båda är teälskare såg mycket fram emot vistelsen på Selim, men det visade sig tyvärr vara en flopp. Teet smakade inte något vidare, ingen visning av plockning eller produktion, personalen kunde/ville inte kommunicera med oss, dåliga engelskkunskaper, förhållandevis dyrt, bungalowerna behövde underhåll, ja listan kan göras lång.

Selim låg väldigt vackert högt på en bergskulle och vi hade underbara vyer när vi gick en runda på stigar bland tebuskarna. Förstår inte hur personalen lyckas att stå på branterna för att plocka de färska ljusgröna bladen. Kanske spikskor till hjälp?

Området kring Kurseong är känt för att producera världens dyraste te; vitt silverte.

På kvällen hörde vi musik och sång när vi vilade i vårt rum. Gick ner på verandan och där var åtta äldre flickor som musicerade. De var klädda i traditionella dräkter och gick kring från hus till hus och uppträdde. Detta beror på att det är den stora helgen Diwali och denna dag gick damer runt och sjöng, medan det nästa dag skulle vara herrarnas tur. Givetvis fick de en slant för sitt uppträdande. Efter en kort stund kom tre tonårstjejer som sjöng ballader till gitarrackompanjemang. Sedan kom en mamma med två flickor ca 5-6 år och de var också vädigt charmiga och duktiga i sitt framträdande. Där var även fyra yngre damer som kom på besök, men de var knappt sångkunniga och vi fick intrycket av att de var berusade. Livade upp oss och övriga fyra gäster att det blev lite kvällsunderhållning här ute i "ödemarken".

Tillbaka i Kurseong försökte vi få tag på tågbiljetter till Kolkata (Calcutta), men alla avgångar var fullbokade de närmaste dagarna. Bestämde oss då för att ta flyget från Bagdogra istället senare på em. När vi landade i Kolkata mötte oss 31 graders värme; lite skillnad mot bergsstationernas kyla. Hade kommit i samspråk med en dam på tefarmen som bodde i Kolkata och hyrde ut rum. Verkade intressant att få bo privat, så vi kontaktade henne och bodde där. När vi kom i taxin såg vi att strax utanför höll människor på att pynta ett flak och där var även en gudabild uppsatt. Lite senare på kvällen hörde vi musik och stoj. Felix gick ner och kollade och en uniformerad orkester spelade och strax därefter gav sig följet med människor och "gud" iväg. Vi kunde någon timme därefter höra att sällskapet återkom. Denna aktivitet är också en del av Diwali firandet. Flera hus, affärer, ja till och med hundar är smyckade med orange tagetes. En krans runt halsen, girlang över dörren eller liknande. Just tagetes och speciellt i orange färg, men även i gult är hinduismens blomma och Diwali är en hindusik högtid. 

Inte heller detta privata boende motsvarade våra förväntningar till det pris vi betalade, så imorse flyttade vi till ett centralare och fräschare hotell i Kolkata. Men även om man betalar 600 kronor för ett rum får man inte så hög standard och framförallt får man mögellukta innan man bestämmer sig!

Vid transporten mellan boendena färdades vi i en gul gammal Morris Ambassador. Trodde knappt vi skulle komma fram utan att bilen skulle rasa samman. Dessa gamla bilar kör kring som taxi och det är ett under att de håller ihop och motorn går.

 

 

Vi promenerade förbi en byggnad som vi trodde var ett lyxhotell....men det visade sig vara en privatskola. Såg ut som ett stort grått brittiskt herrgårdshus med flera torn och tinnar och hade en stor fin swimmingpool. Killar i kavaj och antingen shorts eller byxor och tjejer i helveckade kjolar och pullover. Fick inte gå in på området. I Darjeeling finns flera "bra" privatskolor, men de lär vara dyra. Hörde i Nepal att många där sparar pengar och låter barnen studera här.

Fyra på morgonen gav vi oss iväg för att åka till Tiger Hill. Det är en utsiktspunkt där man vid klart väder kan skåda Everest. Vi såg en vacker soluppgång, rödfärgad och mäktig, och lite senare kunde vi även se Indiens högsta berg. Kanchenjunga är 8.586 m högt och den tredje högsta toppen i världen. Everest och K2 är högre. Något Mount Everest kunde vi inte se, men hade väldigt klar sikt över Kanchenjunga.

Besökte även ett buddhistkloster på tillbakavägen. Vackra, färgglada interiörer och gudabilder. I ett rum satt yngre killar, kanske tio år gamla, och läste sina mantra. 

Åkte vidare till något som heter Batasia Loop. Detta är en plantering med minnesmärke över 65 personer från trakten som stupat i strider under årens lopp. En hög stay med en man hållande ett gevär och en stor stod med alla stupades namn. Här fanns järnvägsspår runt området för "Toy train" passerar här och  det är en stigning, därav "rundfarten". Tidig morgon var tågspåren belamrade med olika varor som försäljare vill sälja till besökare.

Nu var det dax för oss att åka med "leksakståget". Här var det mesta bokat på sträckan Darjeeling till Kurseong så vi fick hålla till godo med andra klass; hårda plastbänkar. "Leksakståget" går till olika bergsstationer på smalspårig räls och körs med ånglok eller dieseldriva lok. Det går inte speciellt fort och rälsen ligger ofta längst ut på vägbanan och korsar den vanliga vägen lite här och där. Inga bommar eller andra varningar, bara ett enkelt tut. Vår färd tog ca 3 timmar och var ca 3 mil. Kom fram till Kurseong som liksom Darjeeling är en bergsstation men på lägre höjd.

Tågresan gick bra, men framme i NJP, New Jalpaiguri, eller Silguri som staden också kallas stötte vi på patrull. Felix hade sett framemot att färdas på smalspårig järnväg med ånglok vidare till Darjeeling, men det visade sig att ca halva första sträckan var avstängd. På turistbyrån rekommenderade de oss att åka jeep de drygt åtta milen upp i bergen till Darjeeling. Vi kände inte för att klämma in oss med totalt 10 personer i en jeep, utan "lyxade till det" och hyrde en egen. När vi knappt kommit utanför stadsgränsen fick vi plötsligt byta jeep, för den första hade "däckproblem". Såg flera teodlingar längs vägen och även ett stort militärområde. När stigningen började var det smala snirkliga vägar och mycket tut i svängarna för att förvarna. Oerhört vackert med gröna berg. Någon påstod att det är som i Schweiz, men här är betydligt mer njutbart. Darjeeling ligger på 2.128 m höjd. Bebyggelsen klättrar på en klipphylla. Britterna började på 1800-talet anlägga en kurort här vid Himalaya. Vi är norr om Bangladesh i Västbengalen. När det var varmt under sommarmånaderna flyttade regeringen för Bengalen hit och fortfarande finns här en pampig regeringsbyggnad som används emellanåt. Här finns flera kyrkor och även byggnader som visar spår av kolonialtiden.

Det är mycket backiga trånga gator och vissa vägar är enkelriktade för att trafiken skall ha någon chans att komma fram. Både när vi kom med jeepen och när vi färdats med taxi har det blivit stopp, för bilar har problem stt mötas. Från vårt hotellfönster ser vi snöklädda bergstoppar och grönt, grönt, grönt av teodlingar på sluttningarna.

Besökte zoo. Här finns många alpina arter från Himalaya, såsom snöleopard, röd panda, sibirisk tiger, jak, asiatisk svartbjörn. I anslutning till zoo låg även Himalayan Mountaineering Institute. Här fanns modeller av Everest, föremål från olika bergsbestigningsexpeditioner mm. Tenzing Norgay Sherpa verkade vid institutet i många år och ligger även begravd här. Han var den första att bestiga Everest tillsammans med Edmund Hillary år 1953.

Promenerade till stadens nordvästra hörn för att åka med Indiens första linbana. Den tar ca 40 min och bjuder på fin utsikt över bergen och teodlingarna längs dalsidorna och dalbotten. Inte det allra klaraste vädret, men hyfsad sikt.

Kände för afternoontea och hade läst om ett anrikt hotell, Windamere, som serverade det åt sina gäster. Även vi var välkomna mot betalning och kunde avnjuta klassiskt brittiskt te med snittar, scones, och kakor. Inget fancy utan helt traditionellt i en speciell miljö som andades mycket gammal kolonialtid. En brasa sprakade och värmde oss. Här är kallt i bergen och Gerd fick köpa två polotröjor idag och vi har flera lager kläder på oss. Hotellrummet har ingen uppvärmningen, så det gäller att hålla sig under värmande filten!

 

Igår morse var vi uppe i ottan för att färdas på Ganges. Roddaren hämtade oss och vi steg i båten på badtrappan nedanför hotellet. Det började dagas när vi gav oss av och senare såg vi solen gå upp, även om dimman låg tjock.Längs ghaten badade folk, tvättade kläder, borstade tänder mm. Förstår inte hur de villl göra det för floden är verkligen inte ren! I och för sig har vi också "badat" i Ganges. All vatten försörjning i Varanasi kommer från floden. Vatten pumpas upp i tankar och renas där för att sedan distribueras ut. Mellan badtrapporna ser vi även vattentankar på sina ställen. 

Fiskare färdades på floden och vi såg hur de tog upp näten. Floden blir djup omedelbart utanför trapporna. Båtturen tog en dryg  timme. 

Efter frukost promenerade vi längs med de olika badtrapporna. Bufflarna badar i Ganges, och även nu såg vi människor som tvättade sig eller sina kläder i floden. Besökte ett tempel och en brahma vägledde oss i vilka olika mantra vi skulle säga vid varje gudabild samt vilka tecken vi skulle göra. Inne i templet var det så vått och skitigt på golvet av alla flytande vätskor som offras, samt folk som är blöta på fötterna efter att ha varit i Ganges. På slutet av rundvandringen tyckte prästen givetvis att vi skulle donera pengar där hälften skulle gå till offergåvor och hälften skulle gå till mat till hans familj.  När vi inte ville detta utan sade att vi inte var "troende" blev han sur och undrade varför vi överhuvudtaget besöker ett tempel. Tycker inte att det är någon sund inställning av en brahmapräst! 

Vid en kremeringstrappa var där aktivitet. Ett lik hade ännu inte brunnit upp, ett annat väntade på att antändas. Bränne underst, liket i vit svepning, och sedan mer bränne överst. Konstigt nog luktar det inte svett kött vid kremeringsplatserna.

Lämnade badtrapporna och gick runt i basarkvarteren. Trånga gränder med mycket folk. Rätt som det var märkte Gerd att något buffade henne i ändan och där var en  ko som hade brått fram. Letade efter en moske och ett tempel, men kände inte för att gå in.

Letade sedan upp ännu ett av Man Jhangs observatorium. Samme kung som byggt observatoriet i Jaipur har byggt liknande instrument på 4 andra platser. Detta var inte så välbevarat eller skulpturellt som det i Jaipur, men vi tittade på alla de "häftiga" skapelserna.

 Likväl som vi gärna fotograferar indierna får vi ofta frågan om de kan fota oss. Trodde inte det var så ovanligt med västerlänningar på de platser där vi vistats. Givetvis ställer vi upp på foto! 

Idag besökte vi först Dhurgatemplet. Här fanns en stor damm och templet är rödmålat. Gick sedan till "aptemplet". Apor klättrade kring här både utanför och innanför tempelområdet. Vi har sett mycket lösa apor i Varanasi. De är rödpälsade och klättrar kring på bostadshus och andra byggnader. Väldigt viga och duktiga på att hoppa långa sträckor mellan hustaken.

Drog oss mot universitetsområdet och besökte även templet där, samt satte oss och läste en stund på ytterområdet. Nu är vi på järnvägsstationen i Varanasi och skall ta tåget 22.25 österut mot NJP där vi är framme vid lunchtid imorgon. Sitter på en bänk, men det vimlar av råttor här, så vi lär väl få se om vi får med oss en fyrfoting som gnagt sig in i resväskan! Felix sa i em om Varanasi; Här är så j-kla skitigt, trångt, mycket folk och luktar f-n.

Varanasi är den heligaste staden i Indien för hinduer, men alla religioner vallfärdar hit för att bada i Ganges eller enbart vörda floden. Staden kallas även Kashi eller Benares. Här finns mängder av "ghats" -badtrappor längs en stäcka på 6 km av Ganges västra strand. Staden lär vara över 3000 år, och mycket kretsar kring guden Shiva. Här finns även ett stort universitet som grundlades i slutet av 1800-talet. Promenerade dit och byggnaderna är gulmålade med röda detaljer samt här är en hel del planterade träd. Lär finnas mer än 120 fakulteter. Området är över 10 kvkm. Finns även flera hostel där studenter kan bo. Kom sedan ut "på landet" och såg ett tempel som vi besökte. Några blyga flickor 8-9 år var på väg till skolan och vi följde efter. Fick träffa rektorn och fick även besöka en klass. Detta var en allmän skola med ca 300 elever i olika åldrar. Tyckte att vi gått långt nog och tog en tuc-tuc. Ett dividerande om priset och även om vi prutar har vi förstått att vi som turister betalar ofta tio gånger mer än de inhemska för en färd...och här hittade inte chauffören till hotellet utan frågade sju-åtta gånger och vi hade ändå med oss hotellets visitkort med namn och karta.

Längs dagens tur har vi förstått att komockor är en stor industri. På flera platser låg nyformade mockor till tork. De var halvcirelformade och stod upp för att torka. Runda mockor låg direkt på marken för att torka, men längs med en lång mur satt även mockor fastkletade på muren. Det fanns en större innergård där det låg torkade mockor staplade som vedhögar. Mockorna används sedan till att elda med.

Efter en massa strul med en guide som inte kom och tjafs om bokning av guidad tur, kom slutligen en bil med engelsktalande chaufför som skulle ta oss runt i Varanasi. Vi körde genom universitetsområdet och besåg även templet inne på campus. Därefter satt vi i seg kö för att komma fram till kvällsbönen i skymmningen vid Ganges. Präster sjunger heliga mantran, böner bes, oljelampor offras, det rings i klockor; ja, allt för att hedra floden och be om fred. Var faktiskt en fin ceremoni! Givetvis vimlar det av heliga män och andra tiggare samt försäljare och flera går runt och vill ge dig tika (rött märke i pannan) mot ersättning. Ceremonin hålls samtidigt på två olika badtrappor.

Man kan väl inte ha varit i Varanasi utan att se likbränningen, så vi hyrde en båt som i mörket rodde oss till de trappor där kropparna eldas upp. När du är gammal och skall dö är det allra bästa om du drar din sista suck på denna ort. Dag såsom natt brinner likbålen vid kremeringstrappan. Kroppen bärs hit på en bår av bambu och liket är täckt med vita skynken. Ofta är blommor utströdda på båren. Den döde doppas i Ganges vatten innan den läggs på elden. Efter kremeringen rakas askan samman och flyter ut i Ganges. Nu är du befriad från återfödelse.

När vi roddes tillbaka satt folk vid badtrapporna och chauffören pekade på en man som såg mörk ut och som han benämnde "Black man". Vi fick berättat för oss att kring midnatt letar denna man efter människospillror och äter dessa och det är en väldigt "stark man" som har hög aktning. Huvaligen om det är sant!

Känner att vi rör inte speciellt mycket på oss, så i samband med avfärd från Khajuraho bestämde vi oss för att bli upphämtade i byn. Promenerade ca 5 km från hotellet längs flygplatsen in till "nya" byn och Felix favoritrestaurang. På vägen fick vi sällskap av två killar i 20-årsåldern som ville träna sin engelska och vi diskuterade lite av varje. Till lunch blir det ofta tomatsallad, kanske vårrullar eller grönsaksröra och Lasses standard är 'masala papad'. Detta är ett tunt friterat tallriksstort chips av ris eller vete som därefter toppas med finhackad lök, tomater, chili och koriander. Efter lunch blev det knappt fyra timmars färd i bil på urusla vägar till Santa. Hastigheten var ofta bara 20 km och 10 mil tog oss så lång tid. Förhoppningsvis blir det bättre väg så småningom för vi såg asfaltering och anläggningsarbeten på vissa sträckor. Färdades längs med Panna nationalpark och det vi kunde se av vilt var några apor. Här finns också ett känt vattenfall med det var mest torrlagt. Monsunen har inte varit så stark i år vilket lett till vattenbrist, och bla bönderna har problem med dålig skörd.

I Santa skulle vi åka med nattåget till Varanasi. Avfärd 19.30 och vi yrade kring på perrongen en god stund för på skärmarna kunde vi inte se vårt tågnummer. Hoppade även på fel tåg i tron att det stämde hyfsat med avgångstiden. ....men till slut löste det sig även om tåget var försenat ca 45 min. När vi förflyttade oss mellan perrongerna och skulle över spåren via gångbro kan man nå den via trappor eller ramper. På ramperna promenerar även de heliga korna och kalvarna lugnt och fridfullt. Även på gator och vägar är korna helt oberörda av bilars eller mcs tjutande och människors vrålande. 

Denna gång åkte vi i en kupe med plats för fyra personer. Här fanns även skynken man kunde dra för. Vi hade tur och hade enbart sällskap av en indisk tjej 27 år. Hon jobbade på bank och berättade att hon skulle snart gifta sig med en kille i Varanasi. Även om det var ett arrangerat bröllop hade de träffats tidigare och de tyckte om varandra. Vi skulle anlända i Varanasi 4.40, men vi börjar bli vana vid förseningar och var framme kring kl 6. En bil hämtade för transport till hotellet direkt beläget vid Ganges strand. 

Från Agra testade vi att åka nattåg. Tåget skulle inte gå förrän tio över elva och vi var tidigt på plats och Felix kunde utforska stationen och tågen. På spåren sprang råttor och hundar och folk kastade en massa skräp. Om man har "lite bättre" biljetter har man tillgång till särskild väntsal. Inget speciellt, utan några vanliga stolar och bänkar bara, men man slipper från allt stök och bök som är ute på perrongen och så finns här air condition. Där finns även särskilda väntsalar för kvinnor, liksom att vissa tågvagnar är reserverade för detta kön. Tåget var långt och blåmålat och vi hade inte helt lätt att finna vår vagn. Sovvagnarna var med bäddplatser i tre våningar på båda sidor kupen och sedan var där även två sovplatser i tågets längdriktning på andra sidan gången. Inga skynken att dra för, och du fick själv bädda. Två lakan, en filt och en kudde med örngott. Toa fanns inte i kupen, utan man fick gå ut i vagnen och det var enbart ståtoa med hål rakt ner på spåret. 

Framme på morgonen i Khajuraho drygt en timme försenade. Bil hämtade och vi kunde ta igen oss en stund innan vi skulle lära oss mer om Kama Sutra. Khajuraho är känt för sina tempel med erotiska motiv. Templen uppfördes någon gång kring 800- 900- talet, men när Chandelahärskarnas makt tog slut på 1200-talet övergavs templen. De låg sedan gömda och glömda till en engelsman av en tillfällighet hörde talas om dem 1838. Nu finns här tre olika områden man kan se tempel på och det västra har de mest betydelsefulla. Man kan se 25 tempel, men här lär ha funnits 85. Templen är uppförda i sandsten och mycket vackra. Utanpå är de täckta med olika utkarvade figurer av gudar och gudinnor, bestar, djur, dansare mm. Kvinnorna har alltid klotrunda bröst, men de kan spegla sig, göra makeup, dansa, ja alla möjliga skulpturer finns. Templen låg vackert i en parkliknande miljö och vi gick runt en god stund för att beskåda dessa konstverk.

Khajuraho är inte stort men är uppdelat i nya och gamla byn. Den nya byn har växt upp kring västra tempelområdet och här finns mest affärer, restauranger och annat lämpat för turister. Vi ville se gamla byn och en guide tog oss med på promenad. Här finns fortfarande kastsystemet med fyra kast och du kan inte gifta dig med någon från en annan kast. Flera är lantbrukare, men marken finns en bit bort från bostadshuset. I området fixades och donades det för fullt med att få husen fina inför den kommande helgen Diwali. På husen såg vi att där var målat flera datum och årtal. Det visar sig att läkare går runt i byn och ger barnen vaccin mot polio, malaria mm och då skriver de datum på huset när detta har skett. Besökte ett hus där det bodde en mycket helig man. Han var gift och hade barn, men ett av rummen var fullt med bilder av olika gudar och där var ett litet "offeraltare".  

Träffade även på rektorn som visade oss skolan. Här gick ca 300 elever i åldern 4-13 år. Skolan drevs genom sponsring av en holländsk välgörenhetsorganisation och bidrag från privatpersoner. Skolan hade just fått bidrag till tre cyklar, men behövde 17 cyklar till. De elever som har långt till skolan får låna dessa cyklar. Ett fåtal lärare var avlönade, medan flertalet gjorde tjänst där på frivillig basis. Rektorn hade ingen lön utan ett annat jobb vid sidan av. Skolan hade börjat sin verksamhet genom att undervisa barnen utomhus under presenningar och har efterhand kunnat bygga undervisningslokaler. Fem lektionssalar hade nyligen tagits i bruk. Just nu behövdes bidrag till skolböcker och pennor samt rektorn har en framtida önskan om att kunna servera daglig lunch åt eleverna.

Fick även se ett stenhuggeri där man gör kopior av de figurer som man kan se på templen. Givetvis produceras allt för hand. Förstår bara inte vem som vill ha en bildstod drygt en x en meter med en danserska eller ett par som har samlag. Var placerar man dessa?

De senaste hotellen har inte haft några restauranger som varit någon höjdare; trasiga och smutsiga dukar, dålig service, ingen trevlig miljö, bristande engelskkunskaper när man vill ha något förklarat i menyn och flera gånger har det blivit missförstånd. Men vi skall inte klaga, för när vi väl stått på oss och fått rätt mat har den smakat bra. ...men häromkvällen var måttet rågat när vi väntat 20 minuter på vår beställning och kyparen kommer och säger att det visar sig att de har skickat en mc för att köpa kyckling och detta skulle ta ca 30 minuter, och sedan skall det tillagas. Då betalade vi för drickan och ringde efter tuc-tuc och åkte in till centrum och gick till samma plats där vi intagit vår lunch. En våning upp finns ett större övertäckt rum av bambo där man kan sitta och njuta av utsikten över upplysta tempel och få bra service och god mat. Det enda Gerd saknar är ett glas vin, medan Lasse dricker lokala ölen Kingfisher.

Så var det dax för en dag med lång resväg. Det är lite segt med bilåkandet. Naturen inte så varierande; odlingslandskap eller slätt och inte så många byar som åks igenom. Vi passerade dock ett område med flera tegelfabriker. Såg att de gjorde tegelstenar som låg på tork och även många skorstenar för bränning. Lastbilar eller traktorer med släp hade tegellaster och det såg inte allt för betryggande ut när de körde. Högt lastade och stenarna låg utanför kanterna. För ett avbrott i bilresandet bestämde vi oss för att besöka ödestaden Fatephur Sikri. Denna grundades av kung Akbar i slutet av 1500-talet och var huvudstad i 14 år i mogulriket men övergavs sedan. Anledningen till flytten var vattenbrist! Akbar var lite speciell; han hade en kristen, en muslimsk och en hinduisk hustru. Byggnaderna här var till största del i röd sandsten och utsmyckningarna efterliknar träsniderier. På en av innergårdarna var en spelplan ritad/utskuren och här brukade hovets damer spels pachisi som påminner om fia. 

Tidig morgon för att besöka Taj Mahal vid soluppgången. Genom "boskapsfållorna" för att komma till säkerhetskontrollen och in på området. Vid alla större besöksmål blir vi visiterade. Taj Mahal är en grav som uppfördes av stormugel Shah Jahan till minne av en av sina hustrur. Tog 12 år att bygga och 20.000 man arbetade med verket som var färdigt 1643. Så klart är det en imponerande byggnad! Vackert att se marmorgraven spegla sig i lotusdammen. Fin trädgård runtomkring med flera dammar. Runt graven finns fyra minareter och vid ingångsporten finns paneler med kalligrafi ur koranen som är finurligt skrivna och ger en optisk illusion av enhetligt böljande skrift. Utsmyckningarna på fasaden ser ut som ett juvelskrin med alla ädelstensinläggningar som ofta har formen av blomstermotiv.

Besökte även ett annat gravmonument som kallas "Baby Taj Mahal" -  Itimad-Ud-Dulahs grav. Här vilar mogulrikets finansminister och denna byggnad uppfördes av hans dotter och stod klar 1628. Graven är en blandning av vit marmor, färgad mosaik, inlagda stenarbeten och gallerverk. Även denna en väldigt vacker byggnad.

Taj Mahal ligger vid floden Yamuna och vi åkte även till andra sidan floden och beskådade verket. Här var tanken att kungen skulle uppföra en grav i svart marmor åt sig själv, men endast sockeln blev klar, sedan avslutades bygget.

Var även och såg en fabrik där man gör olika marmorarbeten med steninläggningar. Små bitar av ädelstenar slipas för hand till miniblomblad som med lim fästs där man gröpt ur plats i marmorskivan. Får torkas och slipas därefter. Givetvis sker allt arbete för hand.

 För att riktigt skåda ett av världens sju underverk besökte vi även Taj Mahal vid solnedgången. Nu betydligt fler besökare.