Varanasi
Varanasi är den heligaste staden i Indien för hinduer, men alla religioner vallfärdar hit för att bada i Ganges eller enbart vörda floden. Staden kallas även Kashi eller Benares. Här finns mängder av "ghats" -badtrappor längs en stäcka på 6 km av Ganges västra strand. Staden lär vara över 3000 år, och mycket kretsar kring guden Shiva. Här finns även ett stort universitet som grundlades i slutet av 1800-talet. Promenerade dit och byggnaderna är gulmålade med röda detaljer samt här är en hel del planterade träd. Lär finnas mer än 120 fakulteter. Området är över 10 kvkm. Finns även flera hostel där studenter kan bo. Kom sedan ut "på landet" och såg ett tempel som vi besökte. Några blyga flickor 8-9 år var på väg till skolan och vi följde efter. Fick träffa rektorn och fick även besöka en klass. Detta var en allmän skola med ca 300 elever i olika åldrar. Tyckte att vi gått långt nog och tog en tuc-tuc. Ett dividerande om priset och även om vi prutar har vi förstått att vi som turister betalar ofta tio gånger mer än de inhemska för en färd...och här hittade inte chauffören till hotellet utan frågade sju-åtta gånger och vi hade ändå med oss hotellets visitkort med namn och karta.
Längs dagens tur har vi förstått att komockor är en stor industri. På flera platser låg nyformade mockor till tork. De var halvcirelformade och stod upp för att torka. Runda mockor låg direkt på marken för att torka, men längs med en lång mur satt även mockor fastkletade på muren. Det fanns en större innergård där det låg torkade mockor staplade som vedhögar. Mockorna används sedan till att elda med.
Efter en massa strul med en guide som inte kom och tjafs om bokning av guidad tur, kom slutligen en bil med engelsktalande chaufför som skulle ta oss runt i Varanasi. Vi körde genom universitetsområdet och besåg även templet inne på campus. Därefter satt vi i seg kö för att komma fram till kvällsbönen i skymmningen vid Ganges. Präster sjunger heliga mantran, böner bes, oljelampor offras, det rings i klockor; ja, allt för att hedra floden och be om fred. Var faktiskt en fin ceremoni! Givetvis vimlar det av heliga män och andra tiggare samt försäljare och flera går runt och vill ge dig tika (rött märke i pannan) mot ersättning. Ceremonin hålls samtidigt på två olika badtrappor.
Man kan väl inte ha varit i Varanasi utan att se likbränningen, så vi hyrde en båt som i mörket rodde oss till de trappor där kropparna eldas upp. När du är gammal och skall dö är det allra bästa om du drar din sista suck på denna ort. Dag såsom natt brinner likbålen vid kremeringstrappan. Kroppen bärs hit på en bår av bambu och liket är täckt med vita skynken. Ofta är blommor utströdda på båren. Den döde doppas i Ganges vatten innan den läggs på elden. Efter kremeringen rakas askan samman och flyter ut i Ganges. Nu är du befriad från återfödelse.
När vi roddes tillbaka satt folk vid badtrapporna och chauffören pekade på en man som såg mörk ut och som han benämnde "Black man". Vi fick berättat för oss att kring midnatt letar denna man efter människospillror och äter dessa och det är en väldigt "stark man" som har hög aktning. Huvaligen om det är sant!