Darjeeling
Tågresan gick bra, men framme i NJP, New Jalpaiguri, eller Silguri som staden också kallas stötte vi på patrull. Felix hade sett framemot att färdas på smalspårig järnväg med ånglok vidare till Darjeeling, men det visade sig att ca halva första sträckan var avstängd. På turistbyrån rekommenderade de oss att åka jeep de drygt åtta milen upp i bergen till Darjeeling. Vi kände inte för att klämma in oss med totalt 10 personer i en jeep, utan "lyxade till det" och hyrde en egen. När vi knappt kommit utanför stadsgränsen fick vi plötsligt byta jeep, för den första hade "däckproblem". Såg flera teodlingar längs vägen och även ett stort militärområde. När stigningen började var det smala snirkliga vägar och mycket tut i svängarna för att förvarna. Oerhört vackert med gröna berg. Någon påstod att det är som i Schweiz, men här är betydligt mer njutbart. Darjeeling ligger på 2.128 m höjd. Bebyggelsen klättrar på en klipphylla. Britterna började på 1800-talet anlägga en kurort här vid Himalaya. Vi är norr om Bangladesh i Västbengalen. När det var varmt under sommarmånaderna flyttade regeringen för Bengalen hit och fortfarande finns här en pampig regeringsbyggnad som används emellanåt. Här finns flera kyrkor och även byggnader som visar spår av kolonialtiden.
Det är mycket backiga trånga gator och vissa vägar är enkelriktade för att trafiken skall ha någon chans att komma fram. Både när vi kom med jeepen och när vi färdats med taxi har det blivit stopp, för bilar har problem stt mötas. Från vårt hotellfönster ser vi snöklädda bergstoppar och grönt, grönt, grönt av teodlingar på sluttningarna.
Besökte zoo. Här finns många alpina arter från Himalaya, såsom snöleopard, röd panda, sibirisk tiger, jak, asiatisk svartbjörn. I anslutning till zoo låg även Himalayan Mountaineering Institute. Här fanns modeller av Everest, föremål från olika bergsbestigningsexpeditioner mm. Tenzing Norgay Sherpa verkade vid institutet i många år och ligger även begravd här. Han var den första att bestiga Everest tillsammans med Edmund Hillary år 1953.
Promenerade till stadens nordvästra hörn för att åka med Indiens första linbana. Den tar ca 40 min och bjuder på fin utsikt över bergen och teodlingarna längs dalsidorna och dalbotten. Inte det allra klaraste vädret, men hyfsad sikt.
Kände för afternoontea och hade läst om ett anrikt hotell, Windamere, som serverade det åt sina gäster. Även vi var välkomna mot betalning och kunde avnjuta klassiskt brittiskt te med snittar, scones, och kakor. Inget fancy utan helt traditionellt i en speciell miljö som andades mycket gammal kolonialtid. En brasa sprakade och värmde oss. Här är kallt i bergen och Gerd fick köpa två polotröjor idag och vi har flera lager kläder på oss. Hotellrummet har ingen uppvärmningen, så det gäller att hålla sig under värmande filten!