Sjö, pagoda och vattenfall
Frukost på balkongen i strålande solsken. Gick ner mot sjön Phew tal och strosade längs med den lilla strandpromenaden. Här går det att hyra rodd- eller pedalbåtar om man vill ta sig en liten tur på sjön. Vattnet låg helt stilla. Sjön ligger vackert med de underbara snöklädda bergen åt ena hållet. Hade klar sikt över bergstopparna. Den högsta toppen i Annapurnamassivet är över 8.000 m. Längs strandpromenaden träffade vi en av många tibetanska flyktingar. Runt Pokhara finns flera "läger" för dessa flyktingar. Flyktingkvinnan var 38 år och född i Nepal, men hade inget medborgarskap. Många exiltibetaner försörjer sig på att tillverka och sälja hantverk. Intressant att prata en stund med henne om familjens livsöden.
Letade oss fram till en stig som skulle leda upp till World Peace Pagoda. Vi ser denna stupa från vår balkong. Träffade på en kille som varnade oss för att gå genom djungeln då många blir rånade där och killen kunde givetvis visa oss en säkrare väg mot betalning. Men lite spänning skall man väl ha? Klättrade uppför, och uppför, och uppför bland träden och tänkte att när vi kommer till den toppen måste vi vara framme och ute ur djungeln, men ack nej! Nya toppqr och höjder! Vi var ju inte alltid helt säkra på att vi var på rätt stig, men slutligen tog träden slut och vi kunde se vårt mål, även om det var en bit bort. Hade fin utsikt från pagoden och där fanns vackra statyer. Så det var värt klättringen! Det roliga var att när vi gått en bit på vägen gick killen som varnat oss förbi (på den stig där vi gick) tillsammans med en vandrare som nappat på hans guidning! Så på något sätt hade vi kommit in på den "säkrare" vägen.
Vi ville inte klättra ner samma väg, utan hittade en dålig grusväg så vi tog oss ner på andra sidan berget. När vi gått en bit, kom fyra barn i skoluniformer, tre tjejer och en kille, springande. Trodde barnen var 6-7 år, men de visade sig vara 7, 9 och 10 år. Barnen slog följe med oss och en av flickorna pratade bra engelska. De visste en genväg och då det var brant, smalt och stenigt, tyckte tjejerna att Gerd skulle hålla dem i handen, så att de kunde stötta henne. Rart! Barnen nådde snart sina hem och vi fick själva fortsätta traska nerför serpentinvägen.
Efter många förfrågningar lyckades vi hitta Devis fall. Ett vattenfall som säkert är betydligt mer imponerande efter monsunen. Nu var där lite vatten. Egentligen skall det heta Davis fall, då legenden säger att det var några schweizare som skulle bada där och omkom. Hu!